När det finns
bitar som är upp & ner, aviga & inte hittar sin plats.. Ja, som är så fel
att de faktiskt inte alls har en plats i pusslet. Eller i alla fall inte borde
ha det. De där bitarna, som utgör kolsvarta moln på en solig himmel. Som
skavar, skär & gör ont. Bitarna som man inte ser någon mening med. Bitarna
som man mer än allt annat vill hiva över skrivbordskanten & ner i djupaste
sopisen.. Men som finns där de finns & inte går att göra något åt.
När det
finns många av de otäcka bitarna blir man glad över att hitta andra!
Då
uppskattar man de bitar i livets pussel som sitter där de skall. Som är vanliga.
Som inte föreställer raketer eller stjärnregn, men som i sin enkelhet är vackra
& ljusa. Bitarna som utgör hörn & kanter. De som bygger en grund för
tillvaron & som gör att det finns något att falla tillbaka mot.
I går fann jag dessa bitar i en frisk kropp som springer 10km utan att klaga, en vän att dela det med. En vän som lyssnar & som jag vågar säga som det är till. Och i världens finaste sambo, som under tiden fixat middag. En sambo som finns där hela tiden. Som stöder & tröstar.
Vissa dagar mins man bättre att ta vara på dedär sakerna, att verkligen uppskatta vardagen!
I går fann jag dessa bitar i en frisk kropp som springer 10km utan att klaga, en vän att dela det med. En vän som lyssnar & som jag vågar säga som det är till. Och i världens finaste sambo, som under tiden fixat middag. En sambo som finns där hela tiden. Som stöder & tröstar.
Vissa dagar mins man bättre att ta vara på dedär sakerna, att verkligen uppskatta vardagen!
