Du kämpade hårt men somnade slutligen stilla ifrån smärtan
Det blev tomt och vi kände oss ohjälpligt ensamma
Men du finns hos oss som vinden i håret och solen på kinden
Som grönskan i skogen och vågorna på havet
Du finns här varje dag, hela tiden
I våra minnen och de hjärtan som älskar dig
För alltid
Det har gått en månad nu & fortfarande är det svårt (omöjligt) att förstå & ta till sig. Att du är borta. Och att du på riktigt inte skall komma tillbaka. Ofattbart!
Konstigt nog går livet vidare. På sin egen tyngd. Till och med de dagar vi väljer att inte stiga ur sängen (inte för att jag gjort sådana val). Tanken är att även bloggen skall göra det. Med fokus på de små goda. Det blir nog bäst så!
