Det finns stunder då det är jäkligt bra att man är bara ensam. Framför allt att den man blir arg på inte är i närheten. För emellanåt bara snappar det! Det finns liksom ingen rationalitet i det hela. En orsak, javisst! Men, inget skäl till att flippa totalt. Ändå så händer det. Man blir så okontrollerat rasande, att man mest har lust att slå hål på en vägg, eller två & bara skrika en massa svordomar i rad!! Det hände för en stund sen. Ja, eller jag slog inte ner någon vägg, men MORR vad irriterad jag blev!! Som bekant håller vi på och packar upp i det nya hemmet & helt ärligt är det något av det mest påfrestande jag sysslat med på länge! Man tror liksom det finns en plan. Ett system, som "VI" har kommit fram till..Tills man igen, för femhundraelftemiljonte gången, inser att detdär med kommunikation är sjuhelvetesjobbigt! Hur kan det så ofta vara så att man talar om något, kommer överens om hur det skall göras, går därifrån nöjd med den fina planen...bara för att när man återvänder inse att "helvete också, den andra hade en helt annan bild i huvudet, då vi talade om ovanstående sak". WTF??
DS bjuder med illa dold entusiasm på den ljuva skadeglädje detta inlägg troligen gav upphov till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar