På tal om att göra saker som man pratat om länge (i dethär fallet flere år), men som bara inte blivit av, så var jag igår & klättrade!
Först var jag ganska nervös.. Över hela situationen, hur man skulle börja (nerkommandet däremot viste jag hur det funkar), kommunikationen med den som säkrar, etc.
Sen kom jag lite igång & var då smånervös över höjden (fast jag inte annars har höjdskräck) & över att tappa greppet & "falla".. Men det gick ändå ganska bra, man är ju envis ;)
I något skede av den andra klättringen började muskelkonditionen tryta (för ja, det var fans tungt, speciellt för armarna), men i det skedet började höjdskräcken & den värsta rädslan för att tappa greppet försvinna, så jag klättrade ända till taket! Och var stolt.
Efter det blev det en lite ordentligare vilopaus & jag funderade på om jag alls skulle klättra mer.. Men ville ju egentligen göra det & tyckte kanske också lite, att när man nu engång är här. Och då lossade det verkligen. Kanske var det en lättare rutt, eller något, men det hela flöt på & jag klättrade som om jag visste vad jag höll på med! I det skedet kunde jag dessutom börja njuta av det hela :)
Och efteråt, ja då var jag bara lycklig! Tacksam för upplevelsen & riktigt jäkla stolt över en kropp som fixar vad som helst & ett pannben, som heter duga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar