Jag har inom de några senaste dagarna varit i två situationer, där jag helt ärligt undrat vilken ålders människor det är jag egentligen har att göra med! Ni vet känslan, när du har att göra med en vuxen & mitt i det hela inser att "vafan är dethär för dagis egentligen?".
Vad är det som gör det fullkomligt omöjligt för en vuxen att på förmiddagen, tillsammans med andra vuxna slå fast en tid för eftermiddagens middag? Och sedan suras, då någon senare på dagen vågar fråga om den eventuella tiden som skulle passa?! Allt detta medan de yngre i sällskapet blir allt hungrigare & därmed stingsligare, men trots detta håller sig till allmänna spelregler, som hyfs & fason.
Jag förundrar mig även över vuxna, som jämnt & ständigt behöver någon att "hålla i handen"! Nu talar jag inte om den gulliga, nykära typen, som inte kan släppa sin älskling ur sikte! Nej, utan om den för vilken älsklingens sällskap inte är nog, utan som dessutom behöver minst en vapendragare, för att klara av en social situation (ni vet, som i lågstadiet då man inte ens gick på första daten utan sin bästis). Detta i motsats till andra som utan att tveka tar samma situation i sin besittning, genom att helt enkelt uppträda öppet & vara sitt vanliga väluppfostrade jag.
Under helgen insåg jag igen varför jag uppskattar folk som kan ta beslut snabbt & självsäkert :) Dessutom fick jag mig en rejäl påminnelse om varför jag uppskattar det att man klarar av att säga "ja, tack" & se folk i ögonen, då man talar till dem!!
Har (dagens) vuxna tappat all identitet & saknar de helt stamina att fatta självständiga beslut? Jag hoppas att det inte dessutom är så att de glömt all uppfostran, som någon en gång med möda gett dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar