Ambivalens & endorfiner

Hur kan samma sak väcka så motstridiga känslor? & hur kan hormoner ha så stor betydelse?

Har för en timme sedan avslutat ytterligare ett morgonpass av spinning. Tisdagens morgontimme har blivit något aven "vakkare" för mig...Och efter att jag i ett svagt ögonblick en gång sa till instruktören att det är en timme jag tycker om & inte vill missa (jag vet, jag var en blödig idiot, men det berodde på ruset efteråt & att hon just sagt att de bara får negativ respons & att det sku vara kiva om också de som tycker något är bra skulle höra av sig..) vågar jag nästan inte låta bli att gå..

Men fyfan vad jag måste kämppa för att komma iväg! När klockan ringer 6.00 (nuförtden dessutom lite tidigare, för att jag inte skall få så panikbrottom) behövs all viljestyrka i världen för att ta sig i kragen & inte bara flytta väckningen fram en timme. Lite hjälp får jag av Motivus (det gym där jag tränar) bokningssystem, där man måste avboka senast en timme före klassens början...Jag brukar boka dagen före & hinner alltså i princip inte mera avboka på morgonen. Dock är planen inte vattentät, eftersom man trots allt kan ha några oavbokade klasser, före man helt mister sin rätt att göra bokningar..
Anyway, oftast kommer jag alltså upp förr eller senare & får även mig ivägpackad, så att jag i bästa fall inte ens måste småspringa för att hinna..Men attityden är i dethär skedet i regel alltid negativ & jag förbannar mig själv, som kommit på något såhär urkorkat! Väl framme masar jag mig upp på en cykel & börjar utan större entusiasm tramppa lite halvtamt..Och fortfarande är attityden fuck this, kan inte klassen redan vara över..?!

Sedan kommer vändningen!! Äntligen :) I bästa fall (som i dag) kommer den redan under passet, när man tramppat på en stund & plötsligt känner att hej, dethär svettandet är ju underbart! Men, allra senast kommer den i det skedet, då instruktören säger: "ok, nu skruvar ni bort allt motstånd & varvar ner i fem minuter". Den känslan, när endorfinerna då strömmar till i kroppen är obeskrivligt fin :) Och det bästa är att det ju håller i sig, minst fram till lunch!

Jag antar att just endorfinerna i slutändan är just det, som gör att man alls orkar dra sig iväg..
Men vad är grejjen, varför måste man slita, svettas & svära som allra värst just före det vänder?? Kan domdär hormonerna int bara infinna sig asap, så att man även under träningen kunde tycka det är hejsan?!!