Speechless

Vilken dag..

Jag har igen inte läst, men det är inte det.

Min träning blev av, fast det inte var någon höjdare, men det är inte det.

Det var härligt att äta middag med familjen & träffa den närmaste släkten, men det är inte det heller.

Det som gör mig totalt stum är ett dödsbud, som jag verkligen inte väntat mig!

För dryga två månader sedan mailades vi & kom överens om att ses bara jag blivit av med min flunssa.. Sen var det mycket på jobbet, etc, etc & det blev inte riktigt av att höra av sig. Men ofta, ofta tänkte jag att snart skall jag maila, vad roligt det skulle vara att ses. Senast i morse tänkte jag att det skulle vara tid att maila..

Och så är hon bara borta. Borta för alltid.

"Vi går på begravningen" Ja, men jag vill inte gå på nån j**la begravning. Jag vill att du skall finnas kvar. Jag vill komma & hälsa på. Jag vill sitta på din soliga veranda & äta bagels, jag vill minnas hur du introducerade mig till haloumi och jag vill åka runt världen för att hälsa på dig.

Jag vill inte fatta att du inte är där mera!

Det är inte så svartvitt som det verkar.. Hon hade varit sjuk länge. Kämpat i halva sitt (i förhållande mycket unga) liv mot cancern. Bekämpat den om och om och om igen. Vunnit små delsegrar.. Men tillslut var det för mycket. Tillslut fanns det inget kvar att göra. Tillslut var kroppen slut.

Nu finns det inget annat för mig att göra, än att tända ett ljus & glädja mig åt det faktum att smärtan är borta. Det är utan tvekan en stor tröst. Men jag önskar att jag hade vetat hur kritisk situatinen verkligen var. Att jag hade fått säga hejdå åt min fina gudmor!